slutet på november

Nej, det kommer inte bli av. November lämnades i Vietnam, långt innan jag kom hem igen och föll in på bokhandeln där Alex är filmansvarig och Susanne röker (nog lite mer än förut) och Sofia är obotligt cool i hemmabakade kjolar och klänningar.

Nu så håller den kvar, klamrar sig fast vid mig. “Du lovade, du lovade!” Jag säger att jag vet, att jag ville, men inte vill längre. Det är inte mitt, inte nu. Det hade varit halvhjärtat. Det har länge varit halvhjärtat. Är det vad du vill ha av mig? frågar jag för att kontra.

Jag är ledsen, säger jag.

Vi blev aldrig vad vi kunde ha varit.

Jag lovade dig för mycket, medger jag till slut.

Med svansen mellan benen låter jag lejonet lindra min smärta med glass och bär.

vissa sommardagar

okej… då börjar vi

 

foto: Arad Hosseini

detta gjorde jag idag istället för att blogga

eh, he…

Vad har hänt med mina bilder?

De har liksom bara.. försvunnit.

Så kan det gå.

nattlig lycka

Det har redan gått en hel vecka sedan jag besökte tangentbordet i detta syfte. Vitt på svart. Också sent in på natten.

Det är väl då saker är som mest inspirerande och tankeväckande. Sofia skriver om att Jenny tipsade om Färdknäpp. Sen kan jag inte sova. Det blir helt enkelt så. Jag granskar och gräver och känner och letar efter vad som finns inom mig. Färdknäpp för mig att tänka och reflektera och skriva och dansa.

I alla fall inombords.

Så vad är det?

Det är vackert. Språkligt och visuellt. Känsligt men inte överdrivet. Naket och enkelt.

Jag vill.

Vill vara som dem. Beröra. Eller nej. Inte beröra. Men kunna skapa sådant som kan liknas med det som berör mig.

Annars kommer jag nog aldrig kunna vara lycklig.

Och Färdknäpp.

Det är lycka.

min första vecka i Sverige

http://open.spotify.com/track/10ViidwjGLCfVtGPfdcszR

..

..

Varför kände jag inte såhär i Vietnam?

Suget att skriva gör sig påmind som en käftsmäll.

Här uppe på Alphyddan mitt i natten.

Nam Le (författare till “Båten”) tittar ut på mig allvarligt.

Klarar du av det? frågar han.

litet utlopp

Varför inte börja igen mitt i natten?

Jag ska ju egentligen sova. Om sex timmar ska jag vara nere i tvättstugan, men så mycket tankeverksamhet krävs inte när kläderna ska bli rena. So what om en eller annan ylletröja krymper. Bilal har två systersöner som säkert skulle passa i dem (även om de har blivit ordentligt mycket längre på sju månader).

Det finns väl inte hellre någon bättre tid att komma ikapp i mitt bloggläsande. Sofia skriver och fotar så fint, och ibland önskar jag att jag var så sammanhängande i min skrift och så klar i mina idéer, så som hon är.

Kanske kommer det med tiden.

Tills dess så får det bli sporadiska utlopp för ett sinne som filtreras genom min flaskhals till hjärna.

Men vad händer med denna?

Vad händer med lejonet?

Den ständiga frågan.

Svenska? Engelska?

Ris eller pasta?

Sa Pa Valley

Vi landade precis imorse utanför dörren på vårat nuvarande hotell.

För en gång skull hade vi bokat innan vi anlände till vårat resmål, så rummet på översta våningen väntade på oss med svinkallt golv och el-drivna undermadrasser.

Men titta.

Utanför vårt fönster…